Idag 3 oktober 2013 firas ett jubileum av det mer udda slaget. På dagen för 250 år sedan mottog Carl von Linné de första teplantorna till sin botaniska trädgård i Uppsala. Och som han hade längtat…levande teplantor var inte lätta att frakta till Europa; än spolades de överbord, än åts de upp av skeppsråttorna.
Redan sex år tidigare hade Linné fått hem några plantor som han trodde var te. Först efter ett års öm omvårdnad uppdagade han att det inte var det åtråvärda teträdet utan släktingen kamelia. Men 1763 stod lyckan Linné bi, ombord på ostindiefararen “Finland” hade kaptenen under resan ägnat sig åt att odla fram teplantor från frön och de levde i högönsklig välmåga när skeppet lade till i Göteborg. Då återstod bara problemet att få plantorna till Linné i Uppsala. De första som skickades iväg förolyckades under vägen och Linné våndades, hur skulle de sista klara sig? Men fru kaptenskan var inte rådvill, hon reste hela vägen till Uppsala i täckt vagn med teplantorna i knäet och den 3 oktober 1763 kunde hon tryggt överlämna dem i Linnés händer.
Men varför var Linné så intresserad av teplantor? Te var en lyxvara som importerades för stora summor till Sverige och Linné tänkte sig att inhemsk odling skulle gynna statsfinanserna. Försöket gick inget vidare, vinterklimatet gick hårt åt de tropiska växterna, men ända till 1781 lyckades den sista teplantan hålla sig vid liv. Idag finns närmaste teodling i Cornwall i södra England, men likaväl som vinodlingarna kryper allt längre norrut, kanske vi snart odlar te i Skåne?
